Piraten och Krigaren

Hon seglar ensam, hon seglar stolt
Övervunnit stormar, många skatter hon sålt

Piraten förtäljer vid dimmig strand,
hennes fötter möter den mjukaste sand

Här vilar en skönhet i luften hon andas
Ljummen vind med känslorna blandas

Vid denna strand hon en gång vilat,
hon förr denna sand mellan fingrarna silat

Likt blommorna på strandens ängar,
Minnena dansar efter ödets svängar

Två ensamma själar möttes här en gång
En saga utan slut, likt fåglars sång

Brustet hjärta och själen var halv,
Solen den glödde på himlens valv

Vinden fick fart på skeppets segel
utan kompass, endast ödet som regel

Vågorna styrde skeppet mot land,
snart skymtade piraten vitaste strand

I vågorna dansade solens sken,
gyllengult hår smekte kind så len

Mot den vita sanden en skugga hon såg
En skadad krigare på stranden där låg

En sökande ängel utan vingar
Piraten hon undrar vad ödet bringar?

Piraten gick med vaktande steg,
framför den skadade krigaren hon neg

Hon hörde sitt inre ropa efter tröst,
Hon ville vila tätt mot hans bröst

Ett begär, en längtan om nya äventyr
Att med krigaren vakna när dagen gryr

I krigarens ögon fanns alla de vatten,
Som hon seglat om dagen och mörkaste natten

Kunde det hos krigaren finnas?
Den dyraste skatt som kunde vinnas

Tiden stod still och två hjärtan blödde
luften emellan två människor glödde

Blickar som talade mer än orden,
Det var detta som kallas kärlek på jorden

Vinden den vände och regnet det föll,
Med starka armar om varandra de höll

Sånger och ord om äkta kärlek,
Sjungande skratt och ljuvaste smek

En gåva av hopp, en glödande sten
En tanke om tillit, en tro så ren

Minnen om månsken på heta kroppar,
Picknick i gräs och rosenknoppar

Minnen värt världens guld i karat
Var en ärrad mage och chokladbit på fat

Fem sköna älvor i krigarens armé
Deras stunder tillsammans fick piraten att le

I Krigaren hon fann allt att hålla kär,
Men stunder han behövdes så var han inte där

Blind av känslor och löften som lades
Kunde krigaren stå för allt som sades?

Hon ville skriva på samma saga,
Men Piraten kände förflutet jaga

De delade tankar och njöt av tiden,
Men gamla spöken ville delta i striden

Tilliten svek mellan stolta hjärtan,
Saknaden vann inte slaget mot smärtan

Rädslan att älska gav Piraten skäl,
Att fly den som ville hennes hjärta väl

Ej kraft att orka eller redo att vänta
Frihetens portar hon öppnade att glänta

Med tårar som brände hon lämnade hamn
Hon ville ej dela Krigarens famn

När tidvattnets toner skrev sin symfoni,
Tider av oro och strid var förbi

Över stilla hav och vredgade vatten,
Hon fortsätter söka om dagen och natten

Hon söker nya kuster innan havet blir en grav,
Hon söker efter trygghet och de tystas krav

Önskan om stillhet, trygghet och ro
Att finna en hamn där hjärtat kan gro

När jordens stjärnor slocknar och haven sinat ut
Först då kan sommarsagan få ett ärofyllt slut

Bitterljuva minnen hon bland juveler bäddat ner,
Om krigarens lycka och välgång hon ber

Ett ensamt svärd på en strand skuggor målar
Då månen blir gömd bakom solens strålar